Finbesök i gästrummet!

Vem har sagt att man måste förodla i fula svarta plastkrukor och tråg? Hos oss bor numera kronärtskockorna i en liten trähylla i gästrumsfönstret under en växtlampa (norrfönster) tillsammans med en vilande brudorkidé och en pelargonstickling och där verkar de trivas alldeles förträffligt! Frågan är väl hur länge de får plats..? 😊

Annonser

Kronärtskockor i barnkammaren!

För en dryg vecka sen tittade de första kronärtskockorna upp ur jorden och nu har de redan sina första karaktärsblad på gång. Jag hade visst glömt hur snabbt de växer och hur stora de blir… Tur att det bara var fyra av de sex jag sådde som grodde! 😀

Kronärtskockor på gång!

SavedPicture-2015624211639.jpg

Knopparna på mina fina Herrgårds börjar svälla och jag börjar längta efter kokta kronärtskockor med salt och smält smör… Vet att många förordar vinägretter eller tom en hollandaise till, men jag tycker nog att de är som allra godast med bara lite mjukrört smör och flingsalt!

Trist bara att myrorna som vanligt har placerat sina bladlusfarmar på mina fina skockor, blir till att ta fram vattenslangen med pistolmunstycket och spola bort dem! Fast det är faktiskt lite fascinerande att spana på myrorna först när de tar hand om sina små bladlöss, hur de putsar dem, flyttar runt dem för att till slut ”mjölka” dem på sockerlösning…

SavedPicture-2015624211657.jpg

Kronärtskockor gone missing!

Så här tycker jag att det ska se ut i kronärtskockslandet så här års, lite gamla pinnar och bös, men ett helt gäng med nya fina kraftiga små kronärtskocksblad. Så ser det också ut, i EN av mina tre pallkragar med kronärtskockor. Buhu… 😦

Trots att sorten ”Herrgårds” som jag odlar ska vara perenn på mina breddgrader, och trots att vintern dessutom var väldans mild och trevlig ur övervintringssynpunkt och trots att jag vintertäckte plantorna torrt, luftigt och skyddat från nederbörd och väta så ser det nu ut så här i två av bäddarna. Rätt trist..

Jag hyser inga större förhoppningar om att det mirakulöst ska vakna nåt till liv här, men för säkerhets skull väntar jag nog några veckor till innan jag gräver upp resterna…

Blommande kronärtskocka!

Är den inte underbar!?

Planen var väl egentligen inte att låta den gå i blom, men likt squashen hinner vi inte riktigt med att äta upp i den takt den producerar…

Och sen hjälper det ju inte att blommorna är rätt mäktiga att se på och älskas av insekterna! Dessutom tänkte jag försöka mig på att ta frö från den. Jag vet att Herrgårds egentligen inte går att fröföröka eftersom den inte är sortäkta, men blir fröplantorna åtminstone något sånär lika sina föräldrar tycker jag det är värt att chansa! Kronärtskocka är ju generellt ganska lättsådda, bara lite långsamma (man brukar få starta runt årsskiftet om man vill ha skockor första året) så det ska nog inte bli några bekymmer…

Kronärtskocka Herrgårds, en violett skönhet!

Och en ny bekantskap för mig, åtminstone skördemässigt. Har tidigare bara odlat den (på våra breddgrader) ettåriga Green Globe med lyckat resultat men nu verkar förra årets investering ge återbäring! Jag kom ju över två Herrgårds på Flora Linnea i Helsingborg men tyvärr överlevde bara den ena fjolårets vinter. Å andra sidan verkar överlevaren ta igen det med råge! Räknade som hastigast till ett tiotal skockor nyss! Visserligen är själva skockorna mindre på den här och de verkar inte bli fullt så köttiga som Green Globe, men det kan jag nog stå ut med… 😉
Och det bästa av allt, jag har fått tillökning i form av ytterligare två plantor av samma sort som min kära syster hittade när hon var på Zetas i Stockholm. Dessa ska snart få ta plats i pallkragarna bredvid den första när jag slutskördat salladen där, sen ska jag pyssla om och vintertäcka mina små skyddslingar enligt konstens alla regler för kronärtskockor, det är smaskens!

 

Ensam kronärtskocka och Kerstins smultron!

Det är med en liten tår i ögat jag inser att bara den ena av mina kronärtskockor ”Herrgårds” har överlevt vintern. Som jag nämnt tidigare satte de knoppar i november och hann troligtvis inte vintra in ordentligt. Så trots noggrann och luftig täckning och trots den milda vintern så verkar den ena alltså ha strukit med. Men, jag har ju fortfarande en kvar som växer som bara den nu! Får väl glädja mig åt den. Och åt att ”Kerstins smultron” verkar ha tagit sig fint intill. Kerstin är min mans mormor och intill lagårdsväggen på hennes gård växer de ljuvligaste smultron man kan tänka sig. Jag har försökt med revor därifrån ett par gånger förut men aldrig fått dem att trivas förrän nu!